Ja, vad börjar man då med? Bra fråga...
Jag gissar att jag får berätta lite bakgrundsfakta sådär lagom anonymt som alla gör ungefär.
Jag bor ihop med Mr hängbralla som jag träffade första gången när jag var 11 år (hur i hela friden kan det fortfarande ske missförstånd? Vi borde ju verkligen känna varandra utan och innan?). Då retades han bara med mig en hel dag på det stället jag var stalltjej. Jädra typ...
Sedan visade det sig att vi skulle börja i samma klass på högstadiet. Han var en av de bråkiga, men, vilka snälla ögon han hade! Nåja, vi gjorde ett par vändor tillsammans såsom tonåringar gör. Han flyttade men vi höll sporadisk kontakt genom åren.
Han flyttade till Norge och det blev än mer sporadiskt. Men så ringde han en gång när han var hemma och sedan var det tredje gången gillt. Han friade samma kväll, vi förlovade oss två år senare och... Sedan har det inte hänt något mer. Såååå romantiskt. Eller nåt...
Nåja, jag flyttade till Norge efter något år av pendlande och bodde där i två år. Började att läsa till sjuksköterska på Högskolen i Oslo. Men som alla vet räcker inte svenska dinarer så långt i vårt rika grannland så jag flyttade hem och började läsa här hemma istället.
Jag var sambo med en annan man före Mr hängbralla som absolut aldrig skulle ha barn (Mohahaha, han träffade en kvinnlig psykolog som hade tre barn sedan tidigare och sedan skaffade de två tillsammans. Man skall aldrig säga aldrig! Han fick häcken full gissar jag ;-) ). När man är sådär 18 år så tänker man kanske inte jättemycket på det utan tänker att det löser sig. Men när vi gjorde slut och jag fick chansen att fråga på ett tidigt stadium med Mr hängbralla så gjorde jag det för att slippa framtida konflikter. Hans svar var att ja, om sådär fem år kanske. Det verkade rimligt då jag ogärna ville ha barn i ett land utan närhet till släkt utan gärna ville ha dem nära mig.
Vi var noggranna med skydd men jag ville inte äta p-piller och i sanningens namn så är ju kondom rätt trist i längden... Mood-destroyer... Så läste vi om hormoner i skolan samtidigt som Persona p-dator lanserades. Toppen! Jag köpte en och vi skötte det hela exemplariskt. Men så en gång i november 2003 när vi hade rullat runt i sänghalmen ett par dagar på rad (det var tider det) så funderade jag på hur den verkligen kunde vara så exakt att den visste att ena dagen var det säkert men inte nästa. Det visste den inte... Såååå, kom Hoppsan. Kan tillägga att jag har sett att Persona idag säljs som fertilitetsmonitor... Funkade nog bättre som det.
Hoppsan föddes 5 år och 17 dagar efter att vi träffades för tredje gången och Mr hängbralla friade. Födelsedag dagen efter Mr hängbralla.
Idag är Hoppsan 8 år, går i andra klass och artar sig fint. Kär i snälla pojken med ljusa håret och bruna ögonen. Hon har just idag frågat chans på honom men fått ett nej. Den snälla pojken är redan ihop med en flicka och han är för långa förhållanden på flera veckor. Men han sade att han skulle fråga henne något vid Valborgselden så vi får se vad som händer i detta drama. Stora känslor i små kroppar.
När Hoppsan var runt två år och jag hade jobbat några månader så var suget efter ännu en smärtsam förlossning där. Jag såg fram emot att kanske få försöka och hoppas i kanske tre månader innan det blev något men inte. Men allt verkade färdiginrett så det var bara för nästa filur att flytta in. Men med tanke på att jag trodde att det inte skulle ta sig så rackarns fort tänkte vi väl kanske inte direkt på när den nya filuren skulle titta ut, vilket gjorde att Fjant tittade ut på Mr hängbrallas 30-årsdag. Planering är inte min starka sida. Check... Det har varit mycket kalas runt de dagarna i ett par år nu...
Men detta skall inte klagas över (utom just när alla skall till att fylla år såklart).
Fjant är en filur som ALDRIG är tyst. ALDRIG. Rätt klipsk liten en men mycket jabbadish kommer ut ur munnen enbart för att inte låta stämbanden någon gång vara stilla. Fjant skall börja förskoleklass till hösten vilket jag tänker på med en rysning.
Jag jobbar som sagts tidigare, som sjuksköterska på en geriatrikavdelning. Jag har läst till barnmorska men har ungefär halva uppsatsen kvar att skriva. Den skriver tydligen inte sig själv och jag har då rakt ingen lust att skriva den just nu, så jag är fortfarande sjuksköterska. Den avdelning som jag arbetade på innan jag började plugga till barnmorska trodde inte jag skulle komma tillbaka till jobbet igen och hade skaffat personal så det räckte för ett tag, så fick jag börja på en grannavdelning. Jippi, eller nåt... En del tankar kring detta kommer naturligtvis att komma upp här.
Jag tror att jag valde fel när jag valde vidareutbildning så för säkerhets skull har jag sökt in på nästa vidareutbildning till hösten. Mr hängbralla lyfter på ögonbrynen, suckar och undrar när jag egentligen skall jobba och dra in kosing. Det får bli senare tänker jag.
Hmmm, nu har ni mitt livs historia här som säkert kommer att kompletteras efter hand men grunden ligger. Nu är det bara att hänga med vidare i livet och se vad det har att erbjuda. Något skratt och upprörande inlägg skall jag nog kunna bjuda på. Jag försöker att leva efter mottot: Tala är silver och tiga är guld, men lyckas med detta väldigt sällan och sätter mig för jämnan i knepiga situationer där jag inte kunnat hålla truten...
Jag lovar! Skall ALDRIG skriva så här långt igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar