Hoppsan och Fjant ville naturligtvis ta del av den väldigt amerikanska högtiden Halloween. Den amerikanska delen av Halloween är inget som berör mig på något sätt. Har aldrig firat den när jag var mindre eller något sådant.
När Hoppsan var mindre fick hon klä ut sig men absolut inte gå runt och tigga godis. Det har jag fortsatt att säga nej till. Det är inget jag själv uppskattar (att ha ungar hängandes på låset flera dagar i rad runt Halloween) så jag har sagt nej.
Men så förra året fick en av Hoppsans bästa kompisar gå runt och sedan har det tjatats om detta typ hela året. Suck… Grejjen är den att (förutom att jag inte tycker om själva tiggeriet av osnutna ungar) tycker jag inte om tanken att gå runt till olika främmande människor och låta mina barn äta deras godis (gud vet vad de har gjort med detta) så bor vi ett lägenhetsområde. Vi känner liksom inga utanför vår svale.
Jag grubblade lite på detta (för Hoppsan har ju naturligtvis fått med Fjant på idén om att gå runt och få godis i flera kg. Större suck…). Jag beslöt mig för att låta Mr. Hängbralla ta turen om affären och köpa med sig godis hem. Jag paketerade det i tre påsar och gick runt till tre av grannarna i svalen och frågade om de kunde ge godis till mina ungar när de gick runt och "trick och treat:ade". En av de grannarna jag hade tänkt att fråga öppnade inte så jag frågade en av de nyinflyttade på bottenvåningen. Alla tyckte att de var en jätterolig idé och var med på det hela. Jag sade att de kommer om en kvart tjugo minuter.
Gick hem och skulle snabbsminka ungarna och under tiden som jag gör detta ringer det på dörren. Då visade det sig att de nyinflyttade grannarna hade givit vårt godis till några andra ungar. Visste liksom inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag skrattade till slut för det var så dråpligt! Übercurlade ungar liksom!
De andra grannarna höll sitt löfte och någon av de andra grannarna hade t.o.m lite eget godis som de bjöd på :) Kändes lite konstigt med tanke på att jag inte gillar tiggeriet alls som sagt. Nåja, ungarna var eld och lågor och Halloween är räddad ;) För detta året :)
torsdag 31 oktober 2013
tisdag 29 oktober 2013
Näst sista passet, JIPPIIIII!!!
Imorgon är det sista gången jag sätter klockan (det är dock en överdrift) för att jobba kväll. Sedan är det sista gången jag bara får sova runt fyra timmar innan nästa dagpass börjar. Och sedan är det sista gången att ställa klockan på 04.20 för att jobba ett dagpass!
Bara det att slippa dessa kväll-/dagpass skall bli en befrielse! Nu intalar jag mig inte att det skall bli en dröm att jobba natt, men man slipper mycket av den sociala planeringen, transportbeställningar, alla de miljoner samtal från anhöriga (gärna från samma familj, med ingen kommunikation sinsemellan), osv. Usch, vad bitter jag låter… Men det skall bli så skönt att slippa :) Göra mer det jag är utbildad för, ta hand om patienterna.
Jag fick ledigt av chefen första helgen jag skulle jobba för att det var överbemannat just den helgen. Inte mig emot :) Ett par dagar senare sms:ar hon mig om att jag skall gå mellan söndag och måndag natt. Bredvidgång! Jag har ju jobbat natt förut? Vet ju vad som skall göras? Jaja, en natt med mer bemanning är ju inte helt fel :)
Jag kan berätta om senaste passet jag jobbade… Om ni orkar ;) Annars kan ni hoppa över nästa stycke.
Vi hade en patient som väntade på operation (vilket absolut inte är ovanligt). Jag har sagt vilken tid jag ville ha kontrollerna tagna (vi var gott bemannade med undersköterskor så de hann absolut ta dessa kontroller. Hinner man sitta och spela onlinespel så hinner man med sitt jobb).
Kontrollerna vi tar är puls, blodtryck, temp, vakenhet, andningsfrekvens samt urinproduktion. Man får olika poäng utifrån värdet man får fram på de olika kontrollerna och utefter poäng så vet man när nästa kontroller skall tas samt om det behöver kallas in läkare för bedömning av patienten. Jag har pratat om dessa bladderkontroller tidigare och här kommer det igen!
Om man skall få fram urinproduktion om patienten inte har en kateter så måste man göra en bladderkontroll (alltså se med ultraljud över urinblåsan hur mycket urin som finns i blåsan).
Ca 10 minuter efter att kontrollerna har genomförts blir patienten nerringd till operation. På checklistan inför operation finns det en ruta där man skall fylla i när senaste bladderkontroll gjordes samt hur mycket som fanns i blåsan vid det tillfället. Jag frågar undersköterskan som utfört kontrollen hur mycket det hade varit. Jag var ju inte orolig då han hade fyllt i att det normalt värde och en nolla enligt protokollet men jag ville ju veta hur mycket det var. Svaret jag får är: Jag gjorde ingen bladder.
Så hur vet du att det var normalt då frågade jag? Fick jag något svar? Nej. Han mumlade på ett annat språk (antar att det inte var snälla saker om mig i alla fall). Sedan säger han: Men hon hade ju kissat i blöja. Ja, säger jag? Och vägde du den så vi vet hur mycket det var? (skall sägas att vi inte har våg på avdelningen för sådana saker) och hur vet du att patienten inte ligger med hur mycket urin som helst i blåsan? Har du röntgensyn? Bara för att en patient kissar innebär ju inte det att patienten kan tömma blåsan… Har inte undersköterskorna på min avdelning någon yrkesheder alls??? Jag började fundera på om fler gjorde så här så jag gick in till chefen och berättade och bad om att hon skulle ta upp detta vid nästa undersköterskemöte så det blir rätt någon gång i alla fall.
Nåja, idag har jag varit ledig och tog chansen att shoppa lite med ungarna :)
Så idag har jag varit på det nyöppnade Stadium outlet. Skulle bara kika om de hade vinterskor till Fjant och Hoppsan. Vi gick därifrån ett antal tusenlappar fattigare. MEN nya skor till Hoppsan vars höstskor håller på att rämna, vinterskor till båda ungarna, jacka och termobyxor till både Hoppsan och Fjant för ett pris på 500 kr/set (!), nya underställ till Hoppsan, raggsockar och skidstrumpor till Mr. Hängbralla och sist men inte minst, ett par vinterstövlar till mig. Mina vinterskor var kalla förra året och jag skulle hela tiden köpa ett annat par men så blev det aldrig av, men nu :) skall fötterna hållas varma :) Mmmmm!
Efter detta gick vi till IKEA och åt middag. Sedan kom barnen på den glimrande idén att de skulle gå in på Småland. Strålande! Jag fick en timme alldeles själv att strosa runt och titta runt utan att försöka hålla reda på Fjant som bara försöker leka gömme men som alltid slutar med att han kommer bort själv. Suck. Men nu var de på Smålande som sagt och jag fick en timme för mig själv. Guld värt ibland :) Sedan fick vi skjuts hem av morfar med alla våra påsar från dagens shopping. Inte heller helt fel :)
Imorgon skall jag se om jag hinner gå ner i källaren med de vinterkläder som är för små för Hoppsan men för stora för Fjant. De har legat i en inte alltför prydlig hög mitt i vardagsrummet i ca en vecka nu.
Sedan skall de nya plaggen namnas, icke att förglömma ;)
Peace out!
Bara det att slippa dessa kväll-/dagpass skall bli en befrielse! Nu intalar jag mig inte att det skall bli en dröm att jobba natt, men man slipper mycket av den sociala planeringen, transportbeställningar, alla de miljoner samtal från anhöriga (gärna från samma familj, med ingen kommunikation sinsemellan), osv. Usch, vad bitter jag låter… Men det skall bli så skönt att slippa :) Göra mer det jag är utbildad för, ta hand om patienterna.
Jag fick ledigt av chefen första helgen jag skulle jobba för att det var överbemannat just den helgen. Inte mig emot :) Ett par dagar senare sms:ar hon mig om att jag skall gå mellan söndag och måndag natt. Bredvidgång! Jag har ju jobbat natt förut? Vet ju vad som skall göras? Jaja, en natt med mer bemanning är ju inte helt fel :)
Jag kan berätta om senaste passet jag jobbade… Om ni orkar ;) Annars kan ni hoppa över nästa stycke.
Vi hade en patient som väntade på operation (vilket absolut inte är ovanligt). Jag har sagt vilken tid jag ville ha kontrollerna tagna (vi var gott bemannade med undersköterskor så de hann absolut ta dessa kontroller. Hinner man sitta och spela onlinespel så hinner man med sitt jobb).
Kontrollerna vi tar är puls, blodtryck, temp, vakenhet, andningsfrekvens samt urinproduktion. Man får olika poäng utifrån värdet man får fram på de olika kontrollerna och utefter poäng så vet man när nästa kontroller skall tas samt om det behöver kallas in läkare för bedömning av patienten. Jag har pratat om dessa bladderkontroller tidigare och här kommer det igen!
Om man skall få fram urinproduktion om patienten inte har en kateter så måste man göra en bladderkontroll (alltså se med ultraljud över urinblåsan hur mycket urin som finns i blåsan).
Ca 10 minuter efter att kontrollerna har genomförts blir patienten nerringd till operation. På checklistan inför operation finns det en ruta där man skall fylla i när senaste bladderkontroll gjordes samt hur mycket som fanns i blåsan vid det tillfället. Jag frågar undersköterskan som utfört kontrollen hur mycket det hade varit. Jag var ju inte orolig då han hade fyllt i att det normalt värde och en nolla enligt protokollet men jag ville ju veta hur mycket det var. Svaret jag får är: Jag gjorde ingen bladder.
Så hur vet du att det var normalt då frågade jag? Fick jag något svar? Nej. Han mumlade på ett annat språk (antar att det inte var snälla saker om mig i alla fall). Sedan säger han: Men hon hade ju kissat i blöja. Ja, säger jag? Och vägde du den så vi vet hur mycket det var? (skall sägas att vi inte har våg på avdelningen för sådana saker) och hur vet du att patienten inte ligger med hur mycket urin som helst i blåsan? Har du röntgensyn? Bara för att en patient kissar innebär ju inte det att patienten kan tömma blåsan… Har inte undersköterskorna på min avdelning någon yrkesheder alls??? Jag började fundera på om fler gjorde så här så jag gick in till chefen och berättade och bad om att hon skulle ta upp detta vid nästa undersköterskemöte så det blir rätt någon gång i alla fall.
Nåja, idag har jag varit ledig och tog chansen att shoppa lite med ungarna :)
Så idag har jag varit på det nyöppnade Stadium outlet. Skulle bara kika om de hade vinterskor till Fjant och Hoppsan. Vi gick därifrån ett antal tusenlappar fattigare. MEN nya skor till Hoppsan vars höstskor håller på att rämna, vinterskor till båda ungarna, jacka och termobyxor till både Hoppsan och Fjant för ett pris på 500 kr/set (!), nya underställ till Hoppsan, raggsockar och skidstrumpor till Mr. Hängbralla och sist men inte minst, ett par vinterstövlar till mig. Mina vinterskor var kalla förra året och jag skulle hela tiden köpa ett annat par men så blev det aldrig av, men nu :) skall fötterna hållas varma :) Mmmmm!
Efter detta gick vi till IKEA och åt middag. Sedan kom barnen på den glimrande idén att de skulle gå in på Småland. Strålande! Jag fick en timme alldeles själv att strosa runt och titta runt utan att försöka hålla reda på Fjant som bara försöker leka gömme men som alltid slutar med att han kommer bort själv. Suck. Men nu var de på Smålande som sagt och jag fick en timme för mig själv. Guld värt ibland :) Sedan fick vi skjuts hem av morfar med alla våra påsar från dagens shopping. Inte heller helt fel :)
Imorgon skall jag se om jag hinner gå ner i källaren med de vinterkläder som är för små för Hoppsan men för stora för Fjant. De har legat i en inte alltför prydlig hög mitt i vardagsrummet i ca en vecka nu.
Sedan skall de nya plaggen namnas, icke att förglömma ;)
Peace out!
fredag 18 oktober 2013
Hösten...
Kan vara vacker och alldeles underbar. När allt byter färg och luften får den där lilla krispiga känslan.
Men jag tycker även om hösten som den nu är representerad på bloggen. Regnig och mörk. Man får tillfälle att kura i soffakroken och bara mysa något alldeles extra mycket. Att ingen har något emot en extra kopp varm choklad. OCH det allra, allra bästa: att somna när regnet smattrar mot rutan :) Så alldeles underbart. För att fira hösten (allt kan firas) har jag har beställt hem den sista delen (eller om det är sista delen vet jag ju inte, men den sista utgivna delen) av serien Släkten. Har ni inte läst den så har ni något kvar att göra innan näsan hamnar uppåt och aldrig vänder ;)
Men jag tycker även om hösten som den nu är representerad på bloggen. Regnig och mörk. Man får tillfälle att kura i soffakroken och bara mysa något alldeles extra mycket. Att ingen har något emot en extra kopp varm choklad. OCH det allra, allra bästa: att somna när regnet smattrar mot rutan :) Så alldeles underbart. För att fira hösten (allt kan firas) har jag har beställt hem den sista delen (eller om det är sista delen vet jag ju inte, men den sista utgivna delen) av serien Släkten. Har ni inte läst den så har ni något kvar att göra innan näsan hamnar uppåt och aldrig vänder ;)
Börjar gå åt rätt håll (peppar, peppar)
Känns faktiskt som om det börjar gå åt rätt håll. Känner mig inte alls lika paralyserad av trötthet längre. Som om jag har kommit ifatt mig själv lite grann. Nu lovar jag mig själv att ta det lite lugnare en tid framöver. Har verkligen ingen lust att må så som jag har mått i det sista.
Lite av uppåtsvingen fick jag väl också för att vi har ev. bokat en stuga så vi kommer iväg och åker skidor i vinter. I och med att vi varken har bil eller körkort någon av oss så åker vi buss till skidorten. Vi kommer att ha bytesdag på söndagen istället för på lördagen som tidigare vilket gör att vi kommer at kunna åka skidor en halv dag extra innan vi åker en senare buss hem. Vår förhoppning är då att barnen skall vara lite trötta och sova merparten av resan istället för att som det blir på uppvägen, varar vakna större delen av resan. Bävar lite redan nu för resan som ändock varar i 8,5 h ungefär. Nåja, jag skall inte ta ut all glädjen i förskott. De som ägde stugan skall först kontrollera så att ingen har bokat sig via nätet först, men annars är vi först på tur. Kan tänka mig att detta blir en lugnare resa än tidigare då vi inte kommer att dela stuga med någon. Kommer inget ont som inte har något gott med sig :) Så nu håller jag tummarna inför nästa vecka.
Jag är ju absolut för planering så jag måste väl ändå kunna börja skriva packlistor tänker jag ;)
Mr Hängbralla avskyr listor medan jag älskar listor :)
Mitt "att börja ta det lugnare och tänka mer på mig själv" börjar redan i morgon. Vi skall ha fixardag i kooperativet och jag kommer inte att delta hela dagen då Hoppsan har handbollssammandrag vilket jag kommer att åka med på istället för att låta någon annan förälder hejja på mitt barn. Låter sjukt eller hur?
En annan positiv sak är att jag snart börjar jobba natt vilket jag verkligen längtar till. Det har kännts som om det är länge tills jag börjar men nu närmar det sig faktiskt :) Yip, yipp :D
Idag har både Hoppsan och Fjant lekt med kompisar vilket resulterade i att jag och Mr. Hängbralla faktiskt fick prata med varandra utan att bli avbrutna! Vi tog snabbt igen en hel vecka ;)
LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY
Lite av uppåtsvingen fick jag väl också för att vi har ev. bokat en stuga så vi kommer iväg och åker skidor i vinter. I och med att vi varken har bil eller körkort någon av oss så åker vi buss till skidorten. Vi kommer att ha bytesdag på söndagen istället för på lördagen som tidigare vilket gör att vi kommer at kunna åka skidor en halv dag extra innan vi åker en senare buss hem. Vår förhoppning är då att barnen skall vara lite trötta och sova merparten av resan istället för att som det blir på uppvägen, varar vakna större delen av resan. Bävar lite redan nu för resan som ändock varar i 8,5 h ungefär. Nåja, jag skall inte ta ut all glädjen i förskott. De som ägde stugan skall först kontrollera så att ingen har bokat sig via nätet först, men annars är vi först på tur. Kan tänka mig att detta blir en lugnare resa än tidigare då vi inte kommer att dela stuga med någon. Kommer inget ont som inte har något gott med sig :) Så nu håller jag tummarna inför nästa vecka.
Jag är ju absolut för planering så jag måste väl ändå kunna börja skriva packlistor tänker jag ;)
Mr Hängbralla avskyr listor medan jag älskar listor :)
Mitt "att börja ta det lugnare och tänka mer på mig själv" börjar redan i morgon. Vi skall ha fixardag i kooperativet och jag kommer inte att delta hela dagen då Hoppsan har handbollssammandrag vilket jag kommer att åka med på istället för att låta någon annan förälder hejja på mitt barn. Låter sjukt eller hur?
En annan positiv sak är att jag snart börjar jobba natt vilket jag verkligen längtar till. Det har kännts som om det är länge tills jag börjar men nu närmar det sig faktiskt :) Yip, yipp :D
Idag har både Hoppsan och Fjant lekt med kompisar vilket resulterade i att jag och Mr. Hängbralla faktiskt fick prata med varandra utan att bli avbrutna! Vi tog snabbt igen en hel vecka ;)
LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY LOVELY
tisdag 15 oktober 2013
Fjant har idag tagit kål på mig eller...
Åtminstone nästan. Från att ha fått välja vad han skulle göra efter skolan har han testat och testat och testat. Gått myrsteg i flera mil känns det som, tjatat och tjatat och tjatat. Sedan snattade han i affären. Mycket medvetet. Då fick han gå tillbaka och be om ursäkt. Han skämdes och det gjorde även mamman...
Sedan skulle vi titta på Hoppsans träning för det har hon bett om flertalet gånger men Fjant har aldrig fått ändan ur soffan eller snoken (ur boken hade jag velat skriva men...) ur paddan.
Så nu sade jag att vi skulle vara i hallen och titta på henne. Fjant frågar om han får ha en boll att kasta med vilket jag svarar jakande till om han inte stör på plan. Han smiter ut i gången där han vet att han får vara. Jag känner mig nöjd över att han verkar nöjd, jag får titta på träningen samt att Hoppsan får lite uppmärksamhet i den sport hon utövar. Allt frid och fröjd tills Mr. Hängbralla ringer och meddelar att jag inte behöver vara orolig för var Fjant är för nu är han på lekplatsen!
QUE??? Jag visste inte ens att jag behövde vara orolig... Meddelade Fjant när vi kom hem att fortsättningsvis kommer jag ha ett "bebiskoppel" på honom om jag inte kan lita på att han inte rymmer...
Känner mig verkligen som den ultimata mamman idag. Verkligen...
Har sedan under dagen fått reda på att skidsemestern vi planerat in gick i dass. Känns skit. Av många olika anledningar. Men skit. Har liksom tappat lusten till det mesta ändå och nu detta :( Så nu kommer jag att låta andra ta över ett tag. Man måste ha någon belöning, känna sig uppskattad, osv, osv. Så nu blir det tunnsått framöver med alla handtag. Nu kan andra stiga fram som det så vackert har hetat.
Bittert? Javisst. Sån är jag i perioder.
Sedan skulle vi titta på Hoppsans träning för det har hon bett om flertalet gånger men Fjant har aldrig fått ändan ur soffan eller snoken (ur boken hade jag velat skriva men...) ur paddan.
Så nu sade jag att vi skulle vara i hallen och titta på henne. Fjant frågar om han får ha en boll att kasta med vilket jag svarar jakande till om han inte stör på plan. Han smiter ut i gången där han vet att han får vara. Jag känner mig nöjd över att han verkar nöjd, jag får titta på träningen samt att Hoppsan får lite uppmärksamhet i den sport hon utövar. Allt frid och fröjd tills Mr. Hängbralla ringer och meddelar att jag inte behöver vara orolig för var Fjant är för nu är han på lekplatsen!
QUE??? Jag visste inte ens att jag behövde vara orolig... Meddelade Fjant när vi kom hem att fortsättningsvis kommer jag ha ett "bebiskoppel" på honom om jag inte kan lita på att han inte rymmer...
Känner mig verkligen som den ultimata mamman idag. Verkligen...
Har sedan under dagen fått reda på att skidsemestern vi planerat in gick i dass. Känns skit. Av många olika anledningar. Men skit. Har liksom tappat lusten till det mesta ändå och nu detta :( Så nu kommer jag att låta andra ta över ett tag. Man måste ha någon belöning, känna sig uppskattad, osv, osv. Så nu blir det tunnsått framöver med alla handtag. Nu kan andra stiga fram som det så vackert har hetat.
Bittert? Javisst. Sån är jag i perioder.
tisdag 8 oktober 2013
Sommaren tills nu
Så var det ju detta med kontinuitet...
Det har varit en del tunga, tuffa och alldeles underbara perioder. Har tänkt att jag skall skriva men det har liksom bara inte blivit av.
Med tanke på att jag har kommit fram till att det är inte barnmorska jag vill jobba som i alla fall utan operationssjuksköterska så sökte jag in till det. Sökte också tjänstledigt i (god) tid. Chefen sade att det skulle minsann inte bli några problem så i tid som jag var.
Det blev sommar och semester, tack och lov. Under sommaren har jag roat mig med att campa med ungarna, min lillasyster samt några vänner och deras barn. När man ser bilder på campingar kan man ju få lite lätt klaustrofobi av bilderna av tält och husvagnar tätt, tätt, tätt. Men kommer man tre vuxna och sex stycken ungar (alla mellan 5-9 år) är det ingen som vill ligga nära en :-D Vi fick bra med yta runt oss varje gång. Mr. Hängbralla slapp följa med då uteliv i det stora hela utan bekvämligheter inte är för honom medan jag bara vill ut. Tjatar ihjäl mig och blir riktigt ledsen om jag inte får komma ut. Dealen var alltså enkel. Jag tar ungarna och campade och han fick vara hemma. Alla glada och nöjda.
Hoppsan har tjatat om en kanin efter att vårt hamster dog. Detta är en rätt rolig historia men jag tror inte att den kommer att låta något vidare när jag skriver den, men jag skall göra ett försök :)
Efter mycket tjat från Hoppsan tyckte jag inte att det kändes så farligt att utöka familjen. Nu har vi kaniner på nära håll som jag vet var till salu så jag började att bearbeta Mr. Hängbralla. Till slut gick han med på kanin. Men när jag kom till själva köpet kom jag på att en kanin kanske är väldigt dumt. Bättre att ha två så de har sällskap av egen artfrände. Med tanke på att kaniner lever i 8-12 år så kommer ju Hoppsan att hinna bli tonåring och kanske inte lika intresserad av kaninen i alla år. Det gör mig inget då jag kände att jag inte hade något emot att ha kanin. Men det är ju så i livet att man inte har lika mycket tid alla dagar och då är det bättre att kaninen får sällskap av någon annan än bara oss människor. Alltså fick Fjant också välja en. Detta visste inte Mr. Hängbralla om. Jag gav barnen stränga order om att absolut inte säga något om saken ännu då jag ville bearbeta in denna idé lite bättre.
Så blev vi bortbjudna till ett par vänners sommarställe. Vi tog tåget dit och blev hämtade av mannen. Denna man är en lugn och stabil man som inte hetsar upp sig i onödan. Han visste om detta med två kaniner då jag pratat med hans fru om detta. Han visste också om att Mr. Hängbralla inget visste.
Barnen pratar kanin och så händer det som inte får hända. De försäger sig... Flera gånger. Det går inte att ta miste på att de har fått varsin kanin... Mr. Hängbralla vänder sig om i framsätet och säger upphetsat med höjd röst: KANINER! KANINER? Som i två kaniner?! Jag känner hur svetten bryter fram och barnen tittar på varandra och säger om varandra: oj då, oj då, oj då, oj då... Det är alldeles tyst i bilen förutom ungarnas "oj då"... Jag funderar frenetiskt på hur jag skall tackla detta, vad jag skall säga. Det enda jag kommer fram till är att det är alldeles blankt i huvudet. Jag borde ju verkligen ha tänkt igenom en plan för försägande barn. Men det har liksom inte funnits tid till det. Till slut säger kompisen alldeles förlösande nog: Fast Mr. Hängbralla. Det är inte jobbigare med två än en. Det är faktiskt inte det.
Som tur är köper Mr. Hängbralla detta argument. Kanske just för att kompisen är en sansad typ som han har respekt för. Tack och lov! Jag tackade också mannen ett antal gånger för räddningen :)
Sedan var det ju buren då. Vart skulle vi ha dem? Under Hoppsans loftsäng var planen. Jag var inne på att köpa en begagnad, men detta visade sig inte vara så lätt. Jag anser inte att måste följa de minsta måtten som jordbruksverket föreskriver. Jag tycker att att de kan ha det större. Att hitta en stor innebur visade sig vara hur svårt som helst så då planerade vi att bygga en. Jag skissade upp och fick sedan hjälp med att handla. Det visade sig dock att min och Mr. Hängbrallas ritning inte riktigt var likadan. Han ville göra en bur som kunde skruvas isär och flyttas medan jag tänkte platsbygga den. Det slutade med att Mr. Hängbrallas semester gick åt till kaninbursbygge. Han var inte så glad över detta faktum, vilket jag absolut kunde förstå. Men fin blev den! Mindre palats :)
Vi valde två honor för att slippa detta med ev. urinering ut i rummet och kastrering. Men nog var det urin på burväggarna alltid. Jag googlade och det visade sig att även honor kunde lyckas med detta. Jaja, tänkte jag. Bara det håller sig till väggarna i buren skall ja väl vara glad. Hoppades att det skulle gå över när de hade bott in sig. Såg jag att den ena kaninen hoppade på den andra. Googlade på detta också och det visade sig att det var vanligt när de gjorde upp rangordning sinsemellan. Så då tänkte jag inte mer på det heller.
Så satt jag med Hoppsan på hennes rum en dag och pratade och studerade kaninerna. Då hade vi haft kaninerna i två veckor ungefär. Jag tyckte att den ena kaninen verkade så stressad. Betedde sig inte alls som hon brukade. Så av en händelse så hoppade den andra kaninen upp på en hylla i buren och jag såg att den hade något som liknade en pung! Efter mycket om och men kom vi fram till att den ena honan var en pojke... Så nu väntas det ändå kastrering. Suck... Tur att vi kom på honom innan det blev något av det (vilket vi vet att det inte blev då kaniner är dräktiga i ca 30 dagar och det datum har passerats). Nu lever vi lyckliga med två kaniner som bajsar överallt och ännu inte kan umgås med varandra :) Men snart så :)
Antagningsbesked om att jag hade kommit in på operationssjuksköterskeprogrammet kom. Ringde chefen som sade att tjänstledigt fick jag inte. Nej, för vi har sådana underbara problem på vår avdelning att sjuksköterskorna bara slutar. 14 stycken på ett år. Och det är dessutom på en liten avdelning med enbart 21 platser.
Just nu skrivs det en del om SU och deras problem med att hålla platser öppna och om sjusköterskebristen. Vår avdelning har inte kunnat öppna igen efter sommarnerdragningarna så just nu har vi bara 14 vårdplatser öppna för att vi har brist på just sjuksköterskor. Samtidigt så pratar man om bristen på specialutbildade sjuksköterskor men då får man inte tjänstledigt. Moment 22...
Så jag blev kvar på denna eländiga avdelning. JÄTTEBESVIKEN! Fast jag måste säga, att något måste chefen ha sagt till undersköterskorna, för trevligare har de faktiskt blivit.
Nåja. Jag hade utvecklingssamtal där jag framförde att jag faktiskt inte stod ut med den inkompetens som visades av några (inte alla) av de undersköterskor på vår avdelning. Mina alternativ var, som jag sade det till henne, att:
1: påbörja en nattjänst så jag slapp den inkompetens och otrevligheterna som finns på avdelningen dagtid.
2: säga upp mig.
Hon valde att ge mig en av de nattjänsterna som var vakanta på avdelningen.
Under utvecklingssamtalet fick jag nästan chefen att börja gråta. Jag berättade om de tillfällena som patienterna (trots att jag ordinerat det klart och tydligt ordinerat det) inte hade fått sin urinblåsa kontrollerad så att de hittades med alldeles för mycket urin i blåsan. Detta händer frekvent på avdelningen. Undersköterskor som skall visa att de kan själva eller bara är lata. Jag har ALDRIG varit på en avdelning där det förekommer så många pauser och som det samtidigt gnälls så in i h***te för att de har så mycket att göra...
Jag berättade också om den gången i våras, när en anhörig till en dement patient ringde och frågade om mamman hade ätit frukost. Jag svarade att jag hade inte matat henne men att jag inte hade fått någon information eller indikation på att mamman inte skulle ha ätit. När jag lade på frågade jag undersköterskan vad patienten hade ätit (klockan var då strax efter lunch) till frukost, fick jag till svar att patienten inte hade VERKAT hungrig och således inte hade fått någon frukost.
Patienten i fråga var som sagt dement. Hon hade brutit höften och hade opererats dagen innan.
När man opereras måste man dessutom "svälta" innan. Vanligtvis görs detta ett dygn innan då operatörerna aldrig kan säga exakt vilken tid patienten skall opereras. Såååå, patienten hade först ramlat hemma och blivit liggande ett par timmar innan hon hittades av hemtjänsten som skickade in henne till akuten. Sedan hade hon väntat på operation minst ett dygn (alltså bara haft dropp i minst ett dygn) opererats och kommit upp under natten. Hon sov då och sedan blev hon alltså inte ens erbjuden frukost. Ni kan kan tänka er hur jag reagerade? Ett par dygn utan föda och nu VERKADE hon inte hungrig? Sedan insåg jag att det stod ingen lunchbricka inne hos patienten heller. Så då frågade jag om hon hade fått lunch. Nej, blev svaret. Hon verkade inte hungrig. Jag såg fullkomligt rött...
Patienten i fråga är en nyopererad dam som dessutom är dement, som inte kan uttrycka sina behov.
På vilket sätt verkade hon inte hungrig frågade jag? Hon ligger bara och ropar och drar i grinden, blev svaret. Låt mig se nu... Hade inte du ropat och dragit i grinden om du var väldigt hungrig? Jo, antagligen...
Matsituationen hände innan jag hade fått reda på att jag inte kom in på operation och jag ringde runt en del till bl.a HR för att höra om de verkligen fick göra så som de hade gjort (de hade givit en annan tjänstledigt som hade ansökt om tjänstledighet efter mig nämligen). HR-personen frågade mig varför jag inte ville vara kvar på avdelningen (jag frågade samtidigt om förflyttning till annan avdelning). Jag berättade några exempel varpå jag fick svaret: Nu kan ju inte jag vård som du men kan det vara så att det är du som har för höga krav då? Att du vill att det skall vara alltför perfekt?
Ja, vad säger man då? Då berättade jag för honom om den mest basala omvårdnaden en person behöver och berättade även historien om maten ovan. Sedan var han och hans åsikter tystade.
Nu är det inte länge kvar tills jag skal börja min nattjänst vilket skal bli väldigt skönt. Ingen mer social planering. Inga telefoner som ringer oavbrutet. Inget mer jagande av anhöriga om vårdplaneringar, mediciner, osv. Mer tid till att göra det jag faktiskt är utbildad för. Att vårda patienter. Jag kommer också att gå upp i tid (men jobba mindre) och få mer i ob vilket betyder en större inkomst. Sitter inte heller fel.
Förutom detta är jag för tillfället väldigt trött. Trött så in i märgen. Sitter med i en styrelse där det känns som om vissa springer för livet medan vissa inte verkar förstå att andra springer för livet för att de själva inte ens gör ett försök till att jogga.
Samtidigt som man springer för livet för att hålla skeppet flytande något sånär ståtligt och inte som ett vrak, så får man kommentarer om att man borde lämna plats åt nya medlemmar. Fast när man lämnar plats så är det ingen som tar den. Hur gör man då?
Just nu känns det som om: Gör man ett så är det fel, man borde gjort två. Gör man två borde man gjort ett. Dessutom påpekas det att det är fel hela tiden. Därför har jag nu lämnat över styrelseuppdraget till Mr. Hängbralla. Jag orkar inte...
Känns som om det mesta just nu är tungt och ganska svart. Tråkigt, trist, kjipt, kjedligt. Jag vill inte umgås med folk. Alla vill ha något av mig. Jag vill inte öppna mailen utifall att någon vill något. Vill inte svara i telefon.
Känns som jag är fullkomligt drenerad.
Känner ofta hur jag sitter och småskakar inombords, hur axlarna sitter uppe vid käkarna någonstans och hur käkarna är hårt sammanpressade. Så hårt att det ibland gör ont att försöka slappna av i dem. Nacken gör sig påmind som om jag hade nackspärr på en sida. Kan liksom inte böja huvudet åt en av sidorna. Det tar stopp. Gissar att det är för att jag är spänd.
Varje gång jag åker till jobbet börjar det redan på morgonen. Jag undrar hur jag skall hinna med allt under dagen, att inte behöva lämna över för mycket till nästa sjuksköterska innan jag måste gå från jobbet för att hämta ungarna.
Nu skall dessutom Mr. Hängbralla på en intervju i morgon. Jag vet inte om jag hoppas eller inte hoppas att han skall få nytt jobb. Nytt jobb för Mr. Hängbralla kommer att påverka mig mycket. När man börjar nytt jobb vill man visa sin bästa sida vilket ofta gör att Mr. Hängbralla jobbar över mycket. Så har det alltid varit. Vilket i sin tur gör att jag får ta mer ansvar för allt annat. Vet ärligt talat inte om jag orkar mer just nu. Jag försöker ju hålla näsan ovan vattenytan och klarar det precis. Å andra sidan vet jag att Mr. Hängbralla inte tycker att det är särskilt stimulerande på sitt jobb just nu så han kanske hade blivit en gladare man att bo ihop med om han får ett nytt jobb. Dessa funderingar på positivt och negativt gör att oavsett vad det blir så blir det varken bra eller dåligt eller både bra och dåligt. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Men tankarna maler.
Tankarna maler oavsett så det kanske egentligen inte spelar någon större roll.
Funderar mycket på vilka mina verkliga vänner är. Vilka kan jag ringa mitt i natten? Vilka är där alltid för mig? Vem litar jag på? Vilka utger sig för att vara mina vänner fast de kanske egentligen inte är det? Vissa i min närhet har visat tecken på att inte uppfylla kraven, vilket känns enormt tråkigt och tomt. Aldrig kul att känna sig sviken och förrådd. Nu tror jag kanske inte att jag är förrådd men känslan att vara det infinner sig likaväl. Ingen trevlig känsla alls. Vilket bara ytterligare förstärker känslan av mörker och trötthet. Vem skall jag lita på? Känns som ett utanförskap.
Usch vad mörkt det blev, men det är precis den verklighet som är min just nu. Och samtidigt som detta pågår inom mig så måste man få en vardag att fungera. Arrangera två barnkalas som fortfarande inte har blivit av då vi ville vänta tills barnen börjat skolan för att se vilka de ville bjuda. Släkten var inte hemma så då sköt vi på det också. Så nu står vi här med det kvar också.
Det är väl helt okej att visa för barnen att man inte orkar, att man inte är en robot som orkar och orkar och orkar. Men vissa saker måste man orka. Jobbigt när det känns som om man faktiskt inte gör det.
Med andra ord. En ganska tung höst verkar det som. Vi får väl se när det rätar upp sig för så här kan man ju inte må...
Det har varit en del tunga, tuffa och alldeles underbara perioder. Har tänkt att jag skall skriva men det har liksom bara inte blivit av.
Med tanke på att jag har kommit fram till att det är inte barnmorska jag vill jobba som i alla fall utan operationssjuksköterska så sökte jag in till det. Sökte också tjänstledigt i (god) tid. Chefen sade att det skulle minsann inte bli några problem så i tid som jag var.
Det blev sommar och semester, tack och lov. Under sommaren har jag roat mig med att campa med ungarna, min lillasyster samt några vänner och deras barn. När man ser bilder på campingar kan man ju få lite lätt klaustrofobi av bilderna av tält och husvagnar tätt, tätt, tätt. Men kommer man tre vuxna och sex stycken ungar (alla mellan 5-9 år) är det ingen som vill ligga nära en :-D Vi fick bra med yta runt oss varje gång. Mr. Hängbralla slapp följa med då uteliv i det stora hela utan bekvämligheter inte är för honom medan jag bara vill ut. Tjatar ihjäl mig och blir riktigt ledsen om jag inte får komma ut. Dealen var alltså enkel. Jag tar ungarna och campade och han fick vara hemma. Alla glada och nöjda.
Hoppsan har tjatat om en kanin efter att vårt hamster dog. Detta är en rätt rolig historia men jag tror inte att den kommer att låta något vidare när jag skriver den, men jag skall göra ett försök :)
Efter mycket tjat från Hoppsan tyckte jag inte att det kändes så farligt att utöka familjen. Nu har vi kaniner på nära håll som jag vet var till salu så jag började att bearbeta Mr. Hängbralla. Till slut gick han med på kanin. Men när jag kom till själva köpet kom jag på att en kanin kanske är väldigt dumt. Bättre att ha två så de har sällskap av egen artfrände. Med tanke på att kaniner lever i 8-12 år så kommer ju Hoppsan att hinna bli tonåring och kanske inte lika intresserad av kaninen i alla år. Det gör mig inget då jag kände att jag inte hade något emot att ha kanin. Men det är ju så i livet att man inte har lika mycket tid alla dagar och då är det bättre att kaninen får sällskap av någon annan än bara oss människor. Alltså fick Fjant också välja en. Detta visste inte Mr. Hängbralla om. Jag gav barnen stränga order om att absolut inte säga något om saken ännu då jag ville bearbeta in denna idé lite bättre.
Så blev vi bortbjudna till ett par vänners sommarställe. Vi tog tåget dit och blev hämtade av mannen. Denna man är en lugn och stabil man som inte hetsar upp sig i onödan. Han visste om detta med två kaniner då jag pratat med hans fru om detta. Han visste också om att Mr. Hängbralla inget visste.
Barnen pratar kanin och så händer det som inte får hända. De försäger sig... Flera gånger. Det går inte att ta miste på att de har fått varsin kanin... Mr. Hängbralla vänder sig om i framsätet och säger upphetsat med höjd röst: KANINER! KANINER? Som i två kaniner?! Jag känner hur svetten bryter fram och barnen tittar på varandra och säger om varandra: oj då, oj då, oj då, oj då... Det är alldeles tyst i bilen förutom ungarnas "oj då"... Jag funderar frenetiskt på hur jag skall tackla detta, vad jag skall säga. Det enda jag kommer fram till är att det är alldeles blankt i huvudet. Jag borde ju verkligen ha tänkt igenom en plan för försägande barn. Men det har liksom inte funnits tid till det. Till slut säger kompisen alldeles förlösande nog: Fast Mr. Hängbralla. Det är inte jobbigare med två än en. Det är faktiskt inte det.
Som tur är köper Mr. Hängbralla detta argument. Kanske just för att kompisen är en sansad typ som han har respekt för. Tack och lov! Jag tackade också mannen ett antal gånger för räddningen :)
Sedan var det ju buren då. Vart skulle vi ha dem? Under Hoppsans loftsäng var planen. Jag var inne på att köpa en begagnad, men detta visade sig inte vara så lätt. Jag anser inte att måste följa de minsta måtten som jordbruksverket föreskriver. Jag tycker att att de kan ha det större. Att hitta en stor innebur visade sig vara hur svårt som helst så då planerade vi att bygga en. Jag skissade upp och fick sedan hjälp med att handla. Det visade sig dock att min och Mr. Hängbrallas ritning inte riktigt var likadan. Han ville göra en bur som kunde skruvas isär och flyttas medan jag tänkte platsbygga den. Det slutade med att Mr. Hängbrallas semester gick åt till kaninbursbygge. Han var inte så glad över detta faktum, vilket jag absolut kunde förstå. Men fin blev den! Mindre palats :)
Vi valde två honor för att slippa detta med ev. urinering ut i rummet och kastrering. Men nog var det urin på burväggarna alltid. Jag googlade och det visade sig att även honor kunde lyckas med detta. Jaja, tänkte jag. Bara det håller sig till väggarna i buren skall ja väl vara glad. Hoppades att det skulle gå över när de hade bott in sig. Såg jag att den ena kaninen hoppade på den andra. Googlade på detta också och det visade sig att det var vanligt när de gjorde upp rangordning sinsemellan. Så då tänkte jag inte mer på det heller.
Så satt jag med Hoppsan på hennes rum en dag och pratade och studerade kaninerna. Då hade vi haft kaninerna i två veckor ungefär. Jag tyckte att den ena kaninen verkade så stressad. Betedde sig inte alls som hon brukade. Så av en händelse så hoppade den andra kaninen upp på en hylla i buren och jag såg att den hade något som liknade en pung! Efter mycket om och men kom vi fram till att den ena honan var en pojke... Så nu väntas det ändå kastrering. Suck... Tur att vi kom på honom innan det blev något av det (vilket vi vet att det inte blev då kaniner är dräktiga i ca 30 dagar och det datum har passerats). Nu lever vi lyckliga med två kaniner som bajsar överallt och ännu inte kan umgås med varandra :) Men snart så :)
Antagningsbesked om att jag hade kommit in på operationssjuksköterskeprogrammet kom. Ringde chefen som sade att tjänstledigt fick jag inte. Nej, för vi har sådana underbara problem på vår avdelning att sjuksköterskorna bara slutar. 14 stycken på ett år. Och det är dessutom på en liten avdelning med enbart 21 platser.
Just nu skrivs det en del om SU och deras problem med att hålla platser öppna och om sjusköterskebristen. Vår avdelning har inte kunnat öppna igen efter sommarnerdragningarna så just nu har vi bara 14 vårdplatser öppna för att vi har brist på just sjuksköterskor. Samtidigt så pratar man om bristen på specialutbildade sjuksköterskor men då får man inte tjänstledigt. Moment 22...
Så jag blev kvar på denna eländiga avdelning. JÄTTEBESVIKEN! Fast jag måste säga, att något måste chefen ha sagt till undersköterskorna, för trevligare har de faktiskt blivit.
Nåja. Jag hade utvecklingssamtal där jag framförde att jag faktiskt inte stod ut med den inkompetens som visades av några (inte alla) av de undersköterskor på vår avdelning. Mina alternativ var, som jag sade det till henne, att:
1: påbörja en nattjänst så jag slapp den inkompetens och otrevligheterna som finns på avdelningen dagtid.
2: säga upp mig.
Hon valde att ge mig en av de nattjänsterna som var vakanta på avdelningen.
Under utvecklingssamtalet fick jag nästan chefen att börja gråta. Jag berättade om de tillfällena som patienterna (trots att jag ordinerat det klart och tydligt ordinerat det) inte hade fått sin urinblåsa kontrollerad så att de hittades med alldeles för mycket urin i blåsan. Detta händer frekvent på avdelningen. Undersköterskor som skall visa att de kan själva eller bara är lata. Jag har ALDRIG varit på en avdelning där det förekommer så många pauser och som det samtidigt gnälls så in i h***te för att de har så mycket att göra...
Jag berättade också om den gången i våras, när en anhörig till en dement patient ringde och frågade om mamman hade ätit frukost. Jag svarade att jag hade inte matat henne men att jag inte hade fått någon information eller indikation på att mamman inte skulle ha ätit. När jag lade på frågade jag undersköterskan vad patienten hade ätit (klockan var då strax efter lunch) till frukost, fick jag till svar att patienten inte hade VERKAT hungrig och således inte hade fått någon frukost.
Patienten i fråga var som sagt dement. Hon hade brutit höften och hade opererats dagen innan.
När man opereras måste man dessutom "svälta" innan. Vanligtvis görs detta ett dygn innan då operatörerna aldrig kan säga exakt vilken tid patienten skall opereras. Såååå, patienten hade först ramlat hemma och blivit liggande ett par timmar innan hon hittades av hemtjänsten som skickade in henne till akuten. Sedan hade hon väntat på operation minst ett dygn (alltså bara haft dropp i minst ett dygn) opererats och kommit upp under natten. Hon sov då och sedan blev hon alltså inte ens erbjuden frukost. Ni kan kan tänka er hur jag reagerade? Ett par dygn utan föda och nu VERKADE hon inte hungrig? Sedan insåg jag att det stod ingen lunchbricka inne hos patienten heller. Så då frågade jag om hon hade fått lunch. Nej, blev svaret. Hon verkade inte hungrig. Jag såg fullkomligt rött...
Patienten i fråga är en nyopererad dam som dessutom är dement, som inte kan uttrycka sina behov.
På vilket sätt verkade hon inte hungrig frågade jag? Hon ligger bara och ropar och drar i grinden, blev svaret. Låt mig se nu... Hade inte du ropat och dragit i grinden om du var väldigt hungrig? Jo, antagligen...
Matsituationen hände innan jag hade fått reda på att jag inte kom in på operation och jag ringde runt en del till bl.a HR för att höra om de verkligen fick göra så som de hade gjort (de hade givit en annan tjänstledigt som hade ansökt om tjänstledighet efter mig nämligen). HR-personen frågade mig varför jag inte ville vara kvar på avdelningen (jag frågade samtidigt om förflyttning till annan avdelning). Jag berättade några exempel varpå jag fick svaret: Nu kan ju inte jag vård som du men kan det vara så att det är du som har för höga krav då? Att du vill att det skall vara alltför perfekt?
Ja, vad säger man då? Då berättade jag för honom om den mest basala omvårdnaden en person behöver och berättade även historien om maten ovan. Sedan var han och hans åsikter tystade.
Nu är det inte länge kvar tills jag skal börja min nattjänst vilket skal bli väldigt skönt. Ingen mer social planering. Inga telefoner som ringer oavbrutet. Inget mer jagande av anhöriga om vårdplaneringar, mediciner, osv. Mer tid till att göra det jag faktiskt är utbildad för. Att vårda patienter. Jag kommer också att gå upp i tid (men jobba mindre) och få mer i ob vilket betyder en större inkomst. Sitter inte heller fel.
Förutom detta är jag för tillfället väldigt trött. Trött så in i märgen. Sitter med i en styrelse där det känns som om vissa springer för livet medan vissa inte verkar förstå att andra springer för livet för att de själva inte ens gör ett försök till att jogga.
Samtidigt som man springer för livet för att hålla skeppet flytande något sånär ståtligt och inte som ett vrak, så får man kommentarer om att man borde lämna plats åt nya medlemmar. Fast när man lämnar plats så är det ingen som tar den. Hur gör man då?
Just nu känns det som om: Gör man ett så är det fel, man borde gjort två. Gör man två borde man gjort ett. Dessutom påpekas det att det är fel hela tiden. Därför har jag nu lämnat över styrelseuppdraget till Mr. Hängbralla. Jag orkar inte...
Känns som om det mesta just nu är tungt och ganska svart. Tråkigt, trist, kjipt, kjedligt. Jag vill inte umgås med folk. Alla vill ha något av mig. Jag vill inte öppna mailen utifall att någon vill något. Vill inte svara i telefon.
Känns som jag är fullkomligt drenerad.
Känner ofta hur jag sitter och småskakar inombords, hur axlarna sitter uppe vid käkarna någonstans och hur käkarna är hårt sammanpressade. Så hårt att det ibland gör ont att försöka slappna av i dem. Nacken gör sig påmind som om jag hade nackspärr på en sida. Kan liksom inte böja huvudet åt en av sidorna. Det tar stopp. Gissar att det är för att jag är spänd.
Varje gång jag åker till jobbet börjar det redan på morgonen. Jag undrar hur jag skall hinna med allt under dagen, att inte behöva lämna över för mycket till nästa sjuksköterska innan jag måste gå från jobbet för att hämta ungarna.
Nu skall dessutom Mr. Hängbralla på en intervju i morgon. Jag vet inte om jag hoppas eller inte hoppas att han skall få nytt jobb. Nytt jobb för Mr. Hängbralla kommer att påverka mig mycket. När man börjar nytt jobb vill man visa sin bästa sida vilket ofta gör att Mr. Hängbralla jobbar över mycket. Så har det alltid varit. Vilket i sin tur gör att jag får ta mer ansvar för allt annat. Vet ärligt talat inte om jag orkar mer just nu. Jag försöker ju hålla näsan ovan vattenytan och klarar det precis. Å andra sidan vet jag att Mr. Hängbralla inte tycker att det är särskilt stimulerande på sitt jobb just nu så han kanske hade blivit en gladare man att bo ihop med om han får ett nytt jobb. Dessa funderingar på positivt och negativt gör att oavsett vad det blir så blir det varken bra eller dåligt eller både bra och dåligt. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Men tankarna maler.
Tankarna maler oavsett så det kanske egentligen inte spelar någon större roll.
Funderar mycket på vilka mina verkliga vänner är. Vilka kan jag ringa mitt i natten? Vilka är där alltid för mig? Vem litar jag på? Vilka utger sig för att vara mina vänner fast de kanske egentligen inte är det? Vissa i min närhet har visat tecken på att inte uppfylla kraven, vilket känns enormt tråkigt och tomt. Aldrig kul att känna sig sviken och förrådd. Nu tror jag kanske inte att jag är förrådd men känslan att vara det infinner sig likaväl. Ingen trevlig känsla alls. Vilket bara ytterligare förstärker känslan av mörker och trötthet. Vem skall jag lita på? Känns som ett utanförskap.
Usch vad mörkt det blev, men det är precis den verklighet som är min just nu. Och samtidigt som detta pågår inom mig så måste man få en vardag att fungera. Arrangera två barnkalas som fortfarande inte har blivit av då vi ville vänta tills barnen börjat skolan för att se vilka de ville bjuda. Släkten var inte hemma så då sköt vi på det också. Så nu står vi här med det kvar också.
Det är väl helt okej att visa för barnen att man inte orkar, att man inte är en robot som orkar och orkar och orkar. Men vissa saker måste man orka. Jobbigt när det känns som om man faktiskt inte gör det.
Med andra ord. En ganska tung höst verkar det som. Vi får väl se när det rätar upp sig för så här kan man ju inte må...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)