Sommaren tills nu

Så var det ju detta med kontinuitet...

Det har varit en del tunga, tuffa och alldeles underbara perioder. Har tänkt att jag skall skriva men det har liksom bara inte blivit av.


Med tanke på att jag har kommit fram till att det är inte barnmorska jag vill jobba som i alla fall utan operationssjuksköterska så sökte jag in till det. Sökte också tjänstledigt i (god) tid. Chefen sade att det skulle minsann inte bli några problem så i tid som jag var.

Det blev sommar och semester, tack och lov. Under sommaren har jag roat mig med att campa med ungarna, min lillasyster samt några vänner och deras barn. När man ser bilder på campingar kan man ju få lite lätt klaustrofobi av bilderna av tält och husvagnar tätt, tätt, tätt. Men kommer man tre vuxna och sex stycken ungar (alla mellan 5-9 år) är det ingen som vill ligga nära en :-D Vi fick bra med yta runt oss varje gång. Mr. Hängbralla slapp följa med då uteliv i det stora hela utan bekvämligheter inte är för honom medan jag bara vill ut. Tjatar ihjäl mig och blir riktigt ledsen om jag inte får komma ut. Dealen var alltså enkel. Jag tar ungarna och campade och han fick vara hemma. Alla glada och nöjda.

Hoppsan har tjatat om en kanin efter att vårt hamster dog. Detta är en rätt rolig historia men jag tror inte att den kommer att låta något vidare när jag skriver den, men jag skall göra ett försök :)
Efter mycket tjat från Hoppsan tyckte jag inte att det kändes så farligt att utöka familjen. Nu har vi kaniner på nära håll som jag vet var till salu så jag började att bearbeta Mr. Hängbralla. Till slut gick han med på kanin. Men när jag kom till själva köpet kom jag på att en kanin kanske är väldigt dumt. Bättre att ha två så de har sällskap av egen artfrände. Med tanke på att kaniner lever i 8-12 år så kommer ju Hoppsan att hinna bli tonåring och kanske inte lika intresserad av kaninen i alla år. Det gör mig inget då jag kände att jag inte hade något emot att ha kanin. Men det är ju så i livet att man inte har lika mycket tid alla dagar och då är det bättre att kaninen får sällskap av någon annan än bara oss människor. Alltså fick Fjant också välja en. Detta visste inte Mr. Hängbralla om. Jag gav barnen stränga order om att absolut inte säga något om saken ännu då jag ville bearbeta in denna idé lite bättre.
Så blev vi bortbjudna till ett par vänners sommarställe. Vi tog tåget dit och blev hämtade av mannen. Denna man är en lugn och stabil man som inte hetsar upp sig i onödan. Han visste om detta med två kaniner då jag pratat med hans fru om detta. Han visste också om att Mr. Hängbralla inget visste.
Barnen pratar kanin och så händer det som inte får hända. De försäger sig... Flera gånger. Det går inte att ta miste på att de har fått varsin kanin... Mr. Hängbralla vänder sig om i framsätet och säger upphetsat med höjd röst: KANINER! KANINER? Som i två kaniner?! Jag känner hur svetten bryter fram och barnen tittar på varandra och säger om varandra: oj då, oj då, oj då, oj då... Det är alldeles tyst i bilen förutom ungarnas "oj då"... Jag funderar frenetiskt på hur jag skall tackla detta, vad jag skall säga. Det enda jag kommer fram till är att det är alldeles blankt i huvudet. Jag borde ju verkligen ha tänkt igenom en plan för försägande barn. Men det har liksom inte funnits tid till det. Till slut säger kompisen alldeles förlösande nog: Fast Mr. Hängbralla. Det är inte jobbigare med två än en. Det är faktiskt inte det.
Som tur är köper Mr. Hängbralla detta argument. Kanske just för att kompisen är en sansad typ som han har respekt för. Tack och lov! Jag tackade också mannen ett antal gånger för räddningen :)

Sedan var det ju buren då. Vart skulle vi ha dem? Under Hoppsans loftsäng var planen. Jag var inne på att köpa en begagnad, men detta visade sig inte vara så lätt. Jag anser inte att måste följa de minsta måtten som jordbruksverket föreskriver. Jag tycker att att de kan ha det större. Att hitta en stor innebur visade sig vara hur svårt som helst så då planerade vi att bygga en. Jag skissade upp och fick sedan hjälp med att handla. Det visade sig dock att min och Mr. Hängbrallas ritning inte riktigt var likadan. Han ville göra en bur som kunde skruvas isär och flyttas medan jag tänkte platsbygga den. Det slutade med att Mr. Hängbrallas semester gick åt till kaninbursbygge. Han var inte så glad över detta faktum, vilket jag absolut kunde förstå. Men fin blev den! Mindre palats :)

Vi valde två honor för att slippa detta med ev. urinering ut i rummet och kastrering. Men nog var det urin på burväggarna alltid. Jag googlade och det visade sig att även honor kunde lyckas med detta. Jaja, tänkte jag. Bara det håller sig till väggarna i buren skall ja väl vara glad. Hoppades att det skulle gå över när de hade bott in sig. Såg jag att den ena kaninen hoppade på den andra. Googlade på detta också och det visade sig att det var vanligt när de gjorde upp rangordning sinsemellan. Så då tänkte jag inte mer på det heller.

Så satt jag med Hoppsan på hennes rum en dag och pratade och studerade kaninerna. Då hade vi haft kaninerna i två veckor ungefär. Jag tyckte att den ena kaninen verkade så stressad. Betedde sig inte alls som hon brukade. Så av en händelse så hoppade den andra kaninen upp på en hylla i buren och jag såg att den hade något som liknade en pung! Efter mycket om och men kom vi fram till att den ena honan var en pojke... Så nu väntas det ändå kastrering. Suck... Tur att vi kom på honom innan det blev något av det (vilket vi vet att det inte blev då kaniner är dräktiga i ca 30 dagar och det datum har passerats). Nu lever vi lyckliga med två kaniner som bajsar överallt och ännu inte kan umgås med varandra :) Men snart så :)


Antagningsbesked om att jag hade kommit in på operationssjuksköterskeprogrammet kom. Ringde chefen som sade att tjänstledigt fick jag inte. Nej, för vi har sådana underbara problem på vår avdelning att sjuksköterskorna bara slutar. 14 stycken på ett år. Och det är dessutom på en liten avdelning med enbart 21 platser.

Just nu skrivs det en del om SU och deras problem med att hålla platser öppna och om sjusköterskebristen. Vår avdelning har inte kunnat öppna igen efter sommarnerdragningarna så just nu har vi bara 14 vårdplatser öppna för att vi har brist på just sjuksköterskor. Samtidigt så pratar man om bristen på specialutbildade sjuksköterskor men då får man inte tjänstledigt. Moment 22...

Så jag blev kvar på denna eländiga avdelning. JÄTTEBESVIKEN! Fast jag måste säga, att något måste chefen ha sagt till undersköterskorna, för trevligare har de faktiskt blivit.
Nåja. Jag hade utvecklingssamtal där jag framförde att jag faktiskt inte stod ut med den inkompetens som visades av några (inte alla) av de undersköterskor på vår avdelning. Mina alternativ var, som jag sade det till henne, att:

1: påbörja en nattjänst så jag slapp den inkompetens och otrevligheterna som finns på avdelningen dagtid.
2: säga upp mig.

Hon valde att ge mig en av de nattjänsterna som var vakanta på avdelningen.

Under utvecklingssamtalet fick jag nästan chefen att börja gråta. Jag berättade om de tillfällena som patienterna (trots att jag ordinerat det klart och tydligt ordinerat det) inte hade fått sin urinblåsa kontrollerad så att de hittades med alldeles för mycket urin i blåsan. Detta händer frekvent på avdelningen. Undersköterskor som skall visa att de kan själva eller bara är lata. Jag har ALDRIG varit på en avdelning där det förekommer så många pauser och som det samtidigt gnälls så in i h***te för att de har så mycket att göra...
Jag berättade också om den gången i våras, när en anhörig till en dement patient ringde och frågade om mamman hade ätit frukost. Jag svarade att jag hade inte matat henne men att jag inte hade fått någon information eller indikation på att mamman inte skulle ha ätit. När jag lade på frågade jag undersköterskan vad patienten hade ätit (klockan var då strax efter lunch) till frukost, fick jag till svar att patienten inte hade VERKAT hungrig och således inte hade fått någon frukost.
Patienten i fråga var som sagt dement. Hon hade brutit höften och hade opererats dagen innan.
När man opereras måste man dessutom "svälta" innan. Vanligtvis görs detta ett dygn innan då operatörerna aldrig kan säga exakt vilken tid patienten skall opereras. Såååå, patienten hade först ramlat hemma och blivit liggande ett par timmar innan hon hittades av hemtjänsten som skickade in henne till akuten. Sedan hade hon väntat på operation minst ett dygn (alltså bara haft dropp i minst ett dygn) opererats och kommit upp under natten. Hon sov då och sedan blev hon alltså inte ens erbjuden frukost. Ni kan kan tänka er hur jag reagerade? Ett par dygn utan föda och nu VERKADE hon inte hungrig? Sedan insåg jag att det stod ingen lunchbricka inne hos patienten heller. Så då frågade jag om hon hade fått lunch. Nej, blev svaret. Hon verkade inte hungrig. Jag såg fullkomligt rött...
Patienten i fråga är en nyopererad dam som dessutom är dement, som inte kan uttrycka sina behov.
På vilket sätt verkade hon inte hungrig frågade jag? Hon ligger bara och ropar och drar i grinden, blev svaret. Låt mig se nu... Hade inte du ropat och dragit i grinden om du var väldigt hungrig? Jo, antagligen...

Matsituationen hände innan jag hade fått reda på att jag inte kom in på operation och jag ringde runt en del till bl.a HR för att höra om de verkligen fick göra så som de hade gjort (de hade givit en annan tjänstledigt som hade ansökt om tjänstledighet efter mig nämligen). HR-personen frågade mig varför jag inte ville vara kvar på avdelningen (jag frågade samtidigt om förflyttning till annan avdelning). Jag berättade några exempel varpå jag fick svaret: Nu kan ju inte jag vård som du men kan det vara så att det är du som har för höga krav då? Att du vill att det skall vara alltför perfekt?
Ja, vad säger man då? Då berättade jag för honom om den mest basala omvårdnaden en person behöver och berättade även historien om maten ovan. Sedan var han och hans åsikter tystade.

Nu är det inte länge kvar tills jag skal börja min nattjänst vilket skal bli väldigt skönt. Ingen mer social planering. Inga telefoner som ringer oavbrutet. Inget mer jagande av anhöriga om vårdplaneringar, mediciner, osv. Mer tid till att göra det jag faktiskt är utbildad för. Att vårda patienter. Jag kommer också att gå upp i tid (men jobba mindre) och få mer i ob vilket betyder en större inkomst. Sitter inte heller fel.

Förutom detta är jag för tillfället väldigt trött. Trött så in i märgen. Sitter med i en styrelse där det känns som om vissa springer för livet medan vissa inte verkar förstå att andra springer för livet för att de själva inte ens gör ett försök till att jogga.

Samtidigt som man springer för livet för att hålla skeppet flytande något sånär ståtligt och inte som ett vrak, så får man kommentarer om att man borde lämna plats åt nya medlemmar. Fast när man lämnar plats så är det ingen som tar den. Hur gör man då?
Just nu känns det som om: Gör man ett så är det fel, man borde gjort två. Gör man två borde man gjort ett. Dessutom påpekas det att det är fel hela tiden. Därför har jag nu lämnat över styrelseuppdraget till Mr. Hängbralla. Jag orkar inte...

Känns som om det mesta just nu är tungt och ganska svart. Tråkigt, trist, kjipt, kjedligt. Jag vill inte umgås med folk. Alla vill ha något av mig. Jag vill inte öppna mailen utifall att någon vill något. Vill inte svara i telefon.

Känns som jag är fullkomligt drenerad.

Känner ofta hur jag sitter och småskakar inombords, hur axlarna sitter uppe vid käkarna någonstans och hur käkarna är hårt sammanpressade. Så hårt att det ibland gör ont att försöka slappna av i dem. Nacken gör sig påmind som om jag hade nackspärr på en sida. Kan liksom inte böja huvudet åt en av sidorna. Det tar stopp. Gissar att det är för att jag är spänd.

Varje gång jag åker till jobbet börjar det redan på morgonen. Jag undrar hur jag skall hinna med allt under dagen, att inte behöva lämna över för mycket till nästa sjuksköterska innan jag måste gå från jobbet för att hämta ungarna.
Nu skall dessutom Mr. Hängbralla på en intervju i morgon. Jag vet inte om jag hoppas eller inte hoppas att han skall få nytt jobb. Nytt jobb för Mr. Hängbralla kommer att påverka mig mycket. När man börjar nytt jobb vill man visa sin bästa sida vilket ofta gör att Mr. Hängbralla jobbar över mycket. Så har det alltid varit. Vilket i sin tur gör att jag får ta mer ansvar för allt annat. Vet ärligt talat inte om jag orkar mer just nu. Jag försöker ju hålla näsan ovan vattenytan och klarar det precis. Å andra sidan vet jag att Mr. Hängbralla inte tycker att det är särskilt stimulerande på sitt jobb just nu så han kanske hade blivit en gladare man att bo ihop med om han får ett nytt jobb. Dessa funderingar på positivt och negativt gör att oavsett vad det blir så blir det varken bra eller dåligt eller både bra och dåligt. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Men tankarna maler.

Tankarna maler oavsett så det kanske egentligen inte spelar någon större roll.

Funderar mycket på vilka mina verkliga vänner är. Vilka kan jag ringa mitt i natten? Vilka är där alltid för mig? Vem litar jag på? Vilka utger sig för att vara mina vänner fast de kanske egentligen inte är det? Vissa i min närhet har visat tecken på att inte uppfylla kraven, vilket känns enormt tråkigt och tomt.  Aldrig kul att känna sig sviken och förrådd. Nu tror jag kanske inte att jag är förrådd men känslan att vara det infinner sig likaväl.  Ingen trevlig känsla alls. Vilket bara ytterligare förstärker känslan av mörker och trötthet. Vem skall jag lita på? Känns som ett utanförskap.
Usch vad mörkt det blev, men det är precis den verklighet som är min just nu. Och samtidigt som detta pågår inom mig så måste man få en vardag att fungera. Arrangera två barnkalas som fortfarande inte har blivit av då vi ville vänta tills barnen börjat skolan för att se vilka de ville bjuda. Släkten var inte hemma så då sköt vi på det också. Så nu står vi här med det kvar också.

Det är väl helt okej att visa för barnen att man inte orkar, att man inte är en robot som orkar och orkar och orkar. Men vissa saker måste man orka. Jobbigt när det känns som om man faktiskt inte gör det.

Med andra ord. En ganska tung höst verkar det som. Vi får väl se när det rätar upp sig för så här kan man ju inte må...